Test av Barrio-flyline GT140 #5

Barrio är ett ganska okänt märke för de flesta flugfiskare, men de får fler och fler anhängare runt om i flugfiske-Sverige. Det var genom Magnus Toth på MSX som jag fick tipset om att pröva denna lina för långdistansfisket. Den har en ganska unik tapering då den har en Belly på 25 fot och en baktapering på 55 fot. Detta gör att den beter sig ganska likt en vanlig Wf-lina på korta distanser, men man kan med lätthet bära mycket lina i luften. Med ett pris på 250 sek med frakt och allt från England så kändes det som att det var värt att pröva!



Kvalitén på linan känns mycket bra, det är en mjuk och följsam lina med nästan inget minne alls. Men det är för tidigt att säga om den håller i det långa loppet. Nu har jag fiskat med linan en dag och varit ute på gräsmattan och prövat den med både LOOP evotec mf #5 och ett SAMEO mf #6. Man får lite olika egenskaper med de olika spöna. Jag skulle säga att med LOOP spöt så har man den bästa fiske-kombinationen och med SAMEO spöt har man den bästa långkastar kombinationen, tack vare att man kan bära mer lina i luften. Vad gäller presentationen så var den helt perfekt! Tack vare den långa taperingen så landade den mjukt som en fjäder varje gång.


Men är man ute efter en lättkastad lina så ska man nog kolla på de andra Barrio-linorna, för jag upplever att man måste vara en ganska god kastare för att hålla reda på linan i luften. Jag fick lätt Tailing-loops innan jag lärde mig hur man skulle hantera linan.


Verkar det intressant kan jag verkligen rekommendera att handla där. Kanon service, och linan landade i lådan efter bara tre postdagar! http://www.fishingthefly.co.uk/barrio-fly-lines.html

Reflektioner kring mitt livs mest händelserika sommar.

När jag skriver detta sitter jag på ett sj-tåg på väg till Stockholm och reflekterar över tiden som har gått. Det känns som igår som jag klev av tåget i Kiruna för första gången och blickade ut över gruvan som driver hela staden. Nu har det gått mer än en månad sen dess och jag ångrar ingenting! Det har varit en mycket utmanande tid med många nya lärdommar. Jag har lärt mig att jag klarar av att jobba i 17,5 timmar utan lunch. Jag har lärt mig att jag var stresståligare än vad jag någonsin hade trott och att man inte ska dricka vatten ur en bäck som kallas för skitabäcken.

Fisket har varit riktigt bra, dom gångerna man hann med att fiska det vill säga. jag har fått upplevelser som jag kommer bära med mig länge. En av dom var när Jon tog mig på en flygtur utan dess like. Han dunkade Top Gun i högtalarna och flög i på låg höjd nere i en bäckravin i 120 knop, det är inte något man glömmer i första taget. Eller när vi sight-fiskade med EC´n (Helikoptern) och satte ner den vid sjön och fiskade upp några rödingar till maten. Eller på guidningen när vi sight fiskade på rödingar och man tillslut såg en röding stiga mot kundens Mickey Finn, det var hans livs första röding och vi såg allting. Det är vid tillfällen som dessa som man får nypa sig i armen för att se om man inte ligger i sover i en kall lägenhet i Deje. Eftersom jag aldrig vaknade så antar jag att jag faktiskt har varit med om alla dessa häftiga upplevelser.

 Sen fanns det naturligtvis mindre häftiga upplevelser, om jag ska uttrycka det milt. Som dagar när man inser att man suttit 10 timmar i en minibuss och kört cirka 60 mil under dagen. Men nästan alla kunder har varit nöjda och glada hela tiden, och det gör att dagarna blir ganska mycket roligare. Men det jobbigaste är när det är strålande sol, vindstilla och man kör ut gäster till Helikoptern, man vill bara hänga med, och det är mer än en gång man har frågat om det finns en plast över i helikoptern. Men utan trevliga kollegor finns det inget jobb som är kul, något som inte har varit ett problem på Arctic Heli. Alla har varit trevliga och lättsamma och har inte varit rädda för att bjuda på sig själva, något som gör att man mer än gärna kommer tillbaka.  Jag har nu sagt hej då till Mikko och Sofia och lämnat Mattarahkka, men inte för sista gången.

Och för att låna kära Arnolds uttryck: I´ll be Back!

första guidningen bland aggressiva lämmar och galna renar.

En av många fina Röding-Kvällar

Många tror att jobbet som guide handlar om att fiska hela dagarna och få betalt för det dessutom, men de kunde inte ha mer fel (Trodde jag, innan jag träffade veckans gäster) När man jobbar om guide så tar man hand om allt runt om kring fisket. Mat, kaffe, tält, packning är saker som måste göras. Sen när allt detta är avklarat kan man följa med till vattnet och guida gästen till drömöringen. Och om gästen tillåter så får man göra några kast själv, men man ska absolut inte ta den största fisken. Guiden Lukas måste ha sovit på den lektionen för det första han gör är att dra en öring på 1,5 kg.

På söndagen flög jag och Lukas ut några timmar innan gästerna kom dit för att sätta upp tält och göra i ordning lägret. Det verkade inte helt lovande, för vi såg varken vak eller något insektsliv att tala om. Efter några timmar hör vi det bekanta ljudet av en röd EC120 som dundrar över kalfjället. Det är Liza som kommer med de tre gästerna vi ska guida under veckan. Fredrik, Dennis och Helmut visar sig vara ett härligt och sympatiskt gäng som under veckan visar sig vara varje guides dröm gäng. Redan efter en timma fick jag order från Helmut att börja fiska. När man får den ordern är det inget att bråka om, så då var det bara att börja fiska. Men fisket var segt. Riktigt segt. Det tog ända fram till kvällen, när vi hade förflyttat oss till en närbelägen sjö för att fiska röding som den första fisken kom upp. Men om den fisken kan räknas kan diskuteras. Det var jag som fick den på en liten torrfluga som låg alldeles stilla på vattenytan och jag lyckades med konststycket att kroka den i ryggen med en torrfluga i storlek 16. Helt otroligt. Och efter den fisken hette jag inte Kalle längre, utan då hette jag ryckfiskaren, något om jag gärna bjuder på. Det var först på den andra kvällen som det lossnade och alla kunderna fick minst en röding i strömmen. Efter det så var stämningen på topp och middagen och jag förstod att det skulle bli en bra vecka, oavsett hur fisket skulle te sig.

Dag två sken solen från en klarblå himmel, så packade vi ihop fiskeutrustningen och vandrade två och en halvtimme till en rödingsjö lite längre bort. Vägen till fiskesjön var som vanligt alldeles för lång och svettig. Men tillslut var vi där och det visade sig att även rödingen var där. Vi hittade ett litet utlopp i sjön som det stod stora stim med rödingar. Det stod säkert 20-25 rödingar i utloppet och mumsade på allt som strömmen förde med sig. Där hade vi ett kanonfiske där man med lite samarbete kunde fiska effektivt om den ena satt uppe på höjden alldeles intill och pejlade fisk och sen styrde fiskaren till fisken.

En incident som gjorde att mitt smeknamn som ryckfiskaren höll i sig ännu mer, var att jag hade haft ett rödinghugg som slet av tafsen och rubbet.Naturligtvis var det den sista flugan i det mönstret (Bloody Mary med guldskalle) jag hade. Lite bitter över tappad fisk och tappad fluga föortsatte jag att fiska utan större lycka. Lite senar får Dennis på en skaplig fisk på en lika dan fluga som jag tappade. När fisken kommer närmre land hör jag Dennis ropa"Den är felkrokad i ryggen! " HA! Tänkte jag, nu är jag inte ensam om att bli kallad ryckfiskare. Men där fick jag när det visar sig att flugan visst sitter i munnen och flugan som sitter fast i fiskens rygg är samma fluga som jag tappade en kvart tidigare. Inget man är vidare stolt över, men shit happens!  Sen åt vi en utsökt rödinglunch över öppen eld för att orka den långa marschen hem till basecamp. Den rödingen var utan tvekan den godaste fisken jag någonsin har ätit, alla kategorier. Det blir något helt annnat med smakupplevelserna när man sitter uppe på kalfjället med ljuvlig utsikt och trevligt sällskap. Det är något som alla måste pröva innan man kastar in handduken. Två timmar senare kommer vi trötta och svettiga fram till homepool, och det rådde inga tviel om saken utan alla slängde sig ner i Jokken och svalkade sig efter strapatsen på fjället.                                           

Dag tre koncenterade vi oss på fisket i jokken. Där hade vi ett grymt sightfiske på röding om stod bara en halv spölängd från kanten. De ratade totalt våra torrflugor så det var tunga guldskallar som gällde.Ganska snart upptäckte vi att vikten på guldskallarna var mest avgörande, inte nödvändigtsvis mönstret. Jag fiskade med en phesant-tail med guldskalle. Jag kastade flugan ca 3 meter uppströms fisken för att den skulle få tiden att sjunka till rätt djup. Jag följde nymfen med blicken, såg den vita fläcken som blottas när rödingen öppnar munnen, rödingen stängde munnen och jag gjorde mothugg. Krokad! Sen bar det av. Rödingen bjöd upp på en riktig kamp. (Bild på mig o röding) Det är en händelse som för alltid kommer ha en speciell plats i mitt minne.

Dag fyra utforskade vi jokken nedströms och fisket var tyvärr lika segt där, tills vi hör Lukas svärandes och brottandes med viden på andra sidan jokken. Ut kommer han, nöjd som ett barn på julafton med två harrar i en klyka, den ena runt kilot. Han hade hittat en liten bäck som man kunde hoppa jämmnfota över och som höll grov harr, mycket av det dessutom. Direkt dyker vi in i vide-helvetet och kommer snart fram till bäcken där man ser stora harrar vaja i strömmen över den ljusa bottnen. Tyvärr får inga gäster någon harr, men jag tar en på ca 35-40 cm. Vi planerade att fiska där efter lunch, men det blåste upp och det blev inget fiske där för mig något mer. Senare på kvällen fiskade vi lite i röding höljan och Lukas fick en runt 35 cm och jag tappade in lite större, och tyvärr så tappade Helmut en ganska fin röding som stack iväg med hela fluglinan och några meter backing, men tyvär så gick den runt en buske i vattnet och slet sig. På morgonen dag fem var det tyvärr dags för hemfärd för min del, och början för Erik, som skulle guida resten av veckan.

Lukas funderar....

   var näring för själen att vara där uppe. Man åt när man var hungrig och sov när man var trött. Dyngnets timmar saknade ganska snart betydelse och man lät kroppens naturliga rytm ta vid istället. Man får ett perspektiv på dagens samhälle där man tröstlöst harvar på i vardagslivet för att kunna betala räkningarna i slutet av månaden. Och jag förstår helt de individer som har valt att leva ett simpelt liv på naturens villkor, långt bort från konsumtionssamhällets skoningslösa tempo som har ruinerat många människor liv. Ge inte människor piller för sina psykiska och fysiska problem, köp dom en resa av Mikko på ArcticHeli istället, sen är man frisk!

Sveriges Vackraste fisk. Ingen diskussion

P.s Angående titeln "aggresiva Lämmlar" så var det kaxiga lämmlar, stora som marsvin över allt som hade någon form av storhetsvansinne, för dom trodde garanterat att dom var störst och farligast på fjället. D.s 

Massiv dagsländekläckning i ett vatten fullt med harr.

Jag och Erik åkte till Bergsfors för att fiska harr i strömmande vatten på söndagskvällen.

När vi kom ner till vattnet såg jag en dagslända som dansade på vattentan, gött tänkte jag, det finns lite aktivitet ikväll! Sen blickade jag upp mot himlen, men jag såg ingen himmel, jag såg bara ett stort svart moln av dagsländor som dansade i luften. Jag och Erik tittade på varandra och vi konstaterade att det här kommer bli en grym kväll.

När vi kommer ner till partiet där forsen övergår till lugnflytande vatten så fullkomligt kokar det med fisk. Det vakar över allt, och jag kan knappt tro mina ögon. På vattnet är det en matta av döda och nykläckta dagsländor som driver med strömmen mot hungriga Harrar som vräker i sig av det serverade smörgåsbordet. Jag ler och är som ett barn på julafton. Förut trodde jag att såna här händelser bara fanns på fiskefilm från fjärran länder, men nu stod jag här, och det hände på riktigt!
Jag och Erik trodde att det skulle bli en lätt match, men till en början hade vi fel. Harrarna ville inte ha någonting av det vi serverade till dom och frustrationen växte hos både mig och Erik.
Jag gav upp de Harrana och fortsatte nedströms till en liten udde. Medans jag stod där på udden så stod det mellan 10-15 harrar som var större ä 40 cm och vakade hela tiden bara några få meter från mig. Ingen som helst respons från dom heller. Men vi fortsatte och kasta och kasta och kasta. Allt efter som avtog den stadig strömmen av sländor på vattenytan och det var först då som jag började få riktigt bra fiske. Nu hade jag knäckt koden så nu stod jag med böjt spö hela tiden och fick mellan 10-15 harrar mellan 30-49 cm. Klockan 12 på kvällen började dimman driva in och vakfesten var över...

Detta var en kväll som jag kommer att bära med mig länge framöver.

Tyvärr så dog kameran, så jag har inga bilder att bjuda på, men bilderna kommer alltid att finnas kvar i mitt huvud, det är ett som är säkert!

Tight Lines!

Rödingkåt på fjället!

När Mikko talade om för oss att det fanns en möjlighet för oss att följa med upp på fjället och fiska lite röding med piloten Jon, så blev jag jäkligt glad! Äntligen skulle jag få komma upp på fjället och fiska äkta röding, fjällröding. Efter att vi lämnat av våra gäster så åkte vi vidare till vår tänkta rödingsjö. Jon gjorde en förbiflygning för att se vart det var bäst fiske. Från Helikoptern såg vi flera vak och vi såg precis vart djupkanterna i sjön låg. En lyx om heter duga att leta fisk från en 10 miljoner-kronors maskin 40 meter upp i luften. Vi landade på en platå ett femtiotal meter från sjön. Direkt går jag och Erik till den delen av sjön om vi såg vaken.

Där står jag, vid en rödingsjö långt uppe på Kiruna- fjällen med vakande rödingar bara 7 meter från mina fötter och lever drömmen. Jag ser tydligt vad det är dom äter, de äter parande myggor som rispar ytan till v-formade plogar när de gör sin sak på vattenytan. Jag knyter på en myggimitation i storlek 16 på tafsen och slänger ut ett kast på ca 7 meter. Där låter jag bara flugan ligga och efter fem minuter så stiger en röding och tar flugan. Idag känns allt rätt. Jag väntar 2 sekunder innan jag gör mothugget, allt enligt skolboken. Krokad, på andra änden linan är ett galet kraftpaket som absolut inte vill bli fotograferad av någon blond, tvåbent varelse. De gör några sinnessjuka rusningar och jag tror att det är en kilosfisk jag har krokat, men ganska snart ser jag rödingens vita fenkanter på några meters djup i det klara vattnet och jag inser att den inte var så stor som jag först trodde. Men vad gör det?! Jag har fångat mitt livs första fjällröding och jag är fast. Nu är det enda som snurrar i mitt huvud vita fenkanter, skrikande rullar och röda bukar. Jag har blivit Rödingkåt. 

Hårt arbete, fantastisk miljö, och nya upplevelser på låg höjd i hög fart

Nu har jag jobbat här uppe på artcticHeli i en vecka och jag har börjat komma in i rutinerna på campen. Innan jag kom upp hit sa Mikko, min chef, att jag kommer få döpa om bloggen till "Jobbloggen" och han hade till viss del sant. Det blir lätt långa dagar, men det är det värt! Mina arbetsuppgifter än så länge är att hämta upp kunder, underhållsarbete på campen och packa helikoptrar. Men längre fram kommer jag att få guida kunder uppe på fjället.

Igår flög jag för första gången helikopter, med piloten Jon. Det var en riktigt häftig upplevelse och nu tror jag att jag vet vilka som har det roligaste arbetet på campen! Vi flög i en kvart och vi fick se riktigt fina vyer på solbelysta sjöar, snöklädda toppar och vackra vattensystem.

Vad gäller fisket så har jag och Erik (Den andre guiden på campen) fiskat i närvattnen i Kiruna, bla Loussjärvi, västra Raauta och "SkitaBäcken" Nytt under solen är att jag har fått en ny art, sik. Den var förvånansvärt stark, inte alls som jag hade förväntat mig.

Nu ska jag njuta av min första lediga dag och kanske hinna med att fiska lite röding!

Kalle Wickberg is gone fishi´n!

Galet Nattfiske efter öring

Efter att ha hjälpt till hemma på gården tyckte jag att jag hade gjort mig förtjänt av lite öringfiske i "Dammen". När jag kom fram till vattnet såg jag stora mängder med mygg på ytan och skapliga Öringar vakade ganska frekvent.   Pulsen steg så fort jag inser vilken grym kväll det här kan bli! Full av hopp och självförtroende tacklar jag upp utrustningen. Just denna kväll valde jag att fiska med en klass 5 spö och en tafs på 15 fot med 0,16 i spetsen för att presentationen av min mygg-imitation skulle bli så bra som möjligt.

Jag riktade in mig på en öring som vakade med riktigt tunga head-and-tail vak några få meter ut. Försiktigt kröp jag på alla fyra för att komma i position. Med några få meter ut till fisken börjar jag att kasta, och lägger ut flugan perfekt, precis där han hade vakat tidigare. Spänt väntar jag och jag är helt säker på att hugget ska komma. "NU,NU Neeej" nähe? Det gick ju inte alls som planerat. Öringen ratade min fluga totalt och vakade bara några meter från min perfekt placerade fluga. Detta var något som upprepade sig ett antal gånger under kvällen, och det var inte förens jag bytte till en guldig nymf i storlek 8 som jag fick lite respons, men det fanns mer att ta. Senare på kvällen när det började skymma så drog jag på en svart igel. För vad hade jag att förlora? Fisken vakade som förrut, men nu var det en helt annan respons på grejorna! Öringarna blev som galna! De högg när flugan landade, de högg när jag stripade in den med hög fart, de högg när den sjönk. Ja, dom högg tamigfan hela tiden. Inom loppet av en timme hade jag fångat fem öringar och tappat minnst lika många. Alla öringar låg mellan 30-36 cm och bjöd upp på en härlig fajt!

Där ser man tydligt vad en helomvändning av taktik kan göra!

Tight Lines!

Operation Döda Gädda.

Det blev en till gäddtur i helgen, men inte med samma muntra melodi som det brukar vara när man åker iväg och fiskar. Det är nämligen så att det öringvattnet som jag fiskar mycket i har blivit invaderat av gädda. De senaste åren har gäddbeståndet ökat. Det är fortfarande helt okej öringfiske, men jag har märkt en kraftig nedgång i antalet öringar. Där är bakgrunden till Operation Döda gädda. (Jag ska tillägga att jag har största respekt för gäddan som sportfisk och matfisk.)

Gäller att hålla sig i salladen om man vill vara osynlig

Det är en solig eftermiddag i början på Juni och jag slänger in fiske grejjorna i den röda faran (Min röda ferrar... ehh.. Skoda. ) och åker iväg till kraftverksdammen med bäcköring i. Jag har på tidigare turer till vattnet skrämt flera gäddor som har varit inne på de grunda delarna av dammen. Så, jag börjar direkt att smyga längs med vattnet. Samma känsla som i filmen "Den tunna röda linjen" infinner sig när jag smyger fram i den djungel-lika försommar skogen, fram till de grunda partierna. Och gissa vad, klantig som jag var, var jag inte osynlig nog, för precis när jag ska börja kasta sticker en liten gädda iväg, skrämd av en klantig flugfiskare i foppa-tofflor...


Besviken fortsätter jag och fiska, samtidigt som jag ser hur öringarna börjar vaka. Där står jag med en gigantisk gäddfluga och öringen vakar för fullt. Ingenting känns rätt. Lika bra att vandra tillbaka till den röda faran och erkänna sig besegrad av gäddorna.

Torrflugefiske på vakande gäddor

Jag och klasskompisen Fredrik bestämde oss för att ta en tur till ett gäddvatten som inte ligger långt ifrån Deje där vi bor. När vi kom fram till sjön var det en lätt krusning på vattenytan. Perfekt!









Eftersom jag är en yrkesskadad flugfiskare begav jag mig smygande till sjöns lite grundare vikar för att titta om gäddan jagade. Jag tar en liten snipa på en grön flashfluga, innan jag smög mig vidare. Väl framme var det ca en halvmeter djupt och jag såg mycket betesfisk som var uppe och visade sig. Men även gäddorna visade sig. Jag såg hur ryggarna vajade i vassen och hur plogarna bredde ut sig över det grunda vattnet när de sköt iväg efter en intet ont anande mörtar.
 Jag sätter igång och fiskar och snart hugger det en gädda precis invid mina fötter. Jag vet inte vem som blev mest skraj, jag eller gäddan, men jag slängde i flugan igen och fiskade den med spötoppen. Pang! Så small den på igen, gäddan stack iväg som en torped. Där stod jag som ett frågetecken när linan rann ut mellan fingrarna. "Var det en gädda eller in Tarpon jag precis krokade?" Den urstarka gäddan har snart förbrukat sina sista krafter och jag kan landa en förvånansvärt liten gädda runt 1.5-2 kg.

Allt som allt: En mycket trevlig Flugfiske tur. Tight Lines!

"Släpp mig någon gång då, din jävel!"

Premiärinlägget!

Ja, då var det dax att även jag kastar mig in i bloggandets värld. Och vem är jag då? Jo, jag heter Kalle Wickberg och jag studerar vid Sportfiskeakademin i Forshaga. Jag ska precis avsluta mitt andra år på skolan och tack vare dem så ska jag åka många mil norr ut, till den lilla staden Kiruna, där jag ska jag praktisera på flugfiskecampen Arctic Heli i fem veckor.

Min Blogg kommer att först och främst att handla om mitt flugfiske i Kiruna, men jag kommer även ge en hel del tips till nybörjare, marknadsnyheter med mera.

Hoppas att ni kommer att uppskatta min blogg, trots att jag inte alltid får störst fisk, mest fisk, eller fisk överhuvudtaget så har jag alltid kul och det hoppas jag kunna förmedla i min flugfiskeblogg- for dummies!

Tight Lines.