Reflektioner kring mitt livs mest händelserika sommar.

När jag skriver detta sitter jag på ett sj-tåg på väg till Stockholm och reflekterar över tiden som har gått. Det känns som igår som jag klev av tåget i Kiruna för första gången och blickade ut över gruvan som driver hela staden. Nu har det gått mer än en månad sen dess och jag ångrar ingenting! Det har varit en mycket utmanande tid med många nya lärdommar. Jag har lärt mig att jag klarar av att jobba i 17,5 timmar utan lunch. Jag har lärt mig att jag var stresståligare än vad jag någonsin hade trott och att man inte ska dricka vatten ur en bäck som kallas för skitabäcken.

Fisket har varit riktigt bra, dom gångerna man hann med att fiska det vill säga. jag har fått upplevelser som jag kommer bära med mig länge. En av dom var när Jon tog mig på en flygtur utan dess like. Han dunkade Top Gun i högtalarna och flög i på låg höjd nere i en bäckravin i 120 knop, det är inte något man glömmer i första taget. Eller när vi sight-fiskade med EC´n (Helikoptern) och satte ner den vid sjön och fiskade upp några rödingar till maten. Eller på guidningen när vi sight fiskade på rödingar och man tillslut såg en röding stiga mot kundens Mickey Finn, det var hans livs första röding och vi såg allting. Det är vid tillfällen som dessa som man får nypa sig i armen för att se om man inte ligger i sover i en kall lägenhet i Deje. Eftersom jag aldrig vaknade så antar jag att jag faktiskt har varit med om alla dessa häftiga upplevelser.

 Sen fanns det naturligtvis mindre häftiga upplevelser, om jag ska uttrycka det milt. Som dagar när man inser att man suttit 10 timmar i en minibuss och kört cirka 60 mil under dagen. Men nästan alla kunder har varit nöjda och glada hela tiden, och det gör att dagarna blir ganska mycket roligare. Men det jobbigaste är när det är strålande sol, vindstilla och man kör ut gäster till Helikoptern, man vill bara hänga med, och det är mer än en gång man har frågat om det finns en plast över i helikoptern. Men utan trevliga kollegor finns det inget jobb som är kul, något som inte har varit ett problem på Arctic Heli. Alla har varit trevliga och lättsamma och har inte varit rädda för att bjuda på sig själva, något som gör att man mer än gärna kommer tillbaka.  Jag har nu sagt hej då till Mikko och Sofia och lämnat Mattarahkka, men inte för sista gången.

Och för att låna kära Arnolds uttryck: I´ll be Back!