 |
| En av många fina Röding-Kvällar |
Många tror att jobbet som guide handlar om att fiska hela dagarna och få betalt för det dessutom, men de kunde inte ha mer fel (Trodde jag, innan jag träffade veckans gäster) När man jobbar om guide så tar man hand om allt runt om kring fisket. Mat, kaffe, tält, packning är saker som måste göras. Sen när allt detta är avklarat kan man följa med till vattnet och guida gästen till drömöringen. Och om gästen tillåter så får man göra några kast själv, men man ska absolut inte ta den största fisken. Guiden Lukas måste ha sovit på den lektionen för det första han gör är att dra en öring på 1,5 kg.
På söndagen flög jag och Lukas ut några timmar innan gästerna kom dit för att sätta upp tält och göra i ordning lägret. Det verkade inte helt lovande, för vi såg varken vak eller något insektsliv att tala om. Efter några timmar hör vi det bekanta ljudet av en röd EC120 som dundrar över kalfjället. Det är Liza som kommer med de tre gästerna vi ska guida under veckan. Fredrik, Dennis och Helmut visar sig vara ett härligt och sympatiskt gäng som under veckan visar sig vara varje guides dröm gäng. Redan efter en timma fick jag order från Helmut att börja fiska. När man får den ordern är det inget att bråka om, så då var det bara att börja fiska. Men fisket var segt. Riktigt segt. Det tog ända fram till kvällen, när vi hade förflyttat oss till en närbelägen sjö för att fiska röding som den första fisken kom upp. Men om den fisken kan räknas kan diskuteras. Det var jag som fick den på en liten torrfluga som låg alldeles stilla på vattenytan och jag lyckades med konststycket att kroka den i ryggen med en torrfluga i storlek 16. Helt otroligt. Och efter den fisken hette jag inte Kalle längre, utan då hette jag ryckfiskaren, något om jag gärna bjuder på. Det var först på den andra kvällen som det lossnade och alla kunderna fick minst en röding i strömmen. Efter det så var stämningen på topp och middagen och jag förstod att det skulle bli en bra vecka, oavsett hur fisket skulle te sig.
Dag två sken solen från en klarblå himmel, så packade vi ihop fiskeutrustningen och vandrade två och en halvtimme till en rödingsjö lite längre bort. Vägen till fiskesjön var som vanligt alldeles för lång och svettig. Men tillslut var vi där och det visade sig att även rödingen var där. Vi hittade ett litet utlopp i sjön som det stod stora stim med rödingar. Det stod säkert 20-25 rödingar i utloppet och mumsade på allt som strömmen förde med sig. Där hade vi ett kanonfiske där man med lite samarbete kunde fiska effektivt om den ena satt uppe på höjden alldeles intill och pejlade fisk och sen styrde fiskaren till fisken.
En incident som gjorde att mitt smeknamn som ryckfiskaren höll i sig ännu mer, var att jag hade haft ett rödinghugg som slet av tafsen och rubbet.Naturligtvis var det den sista flugan i det mönstret (Bloody Mary med guldskalle) jag hade. Lite bitter över tappad fisk och tappad fluga föortsatte jag att fiska utan större lycka. Lite senar får Dennis på en skaplig fisk på en lika dan fluga som jag tappade. När fisken kommer närmre land hör jag Dennis ropa"Den är felkrokad i ryggen! " HA! Tänkte jag, nu är jag inte ensam om att bli kallad ryckfiskare. Men där fick jag när det visar sig att flugan visst sitter i munnen och flugan som sitter fast i fiskens rygg är samma fluga som jag tappade en kvart tidigare. Inget man är vidare stolt över, men shit happens! Sen åt vi en utsökt rödinglunch över öppen eld för att orka den långa marschen hem till basecamp. Den rödingen var utan tvekan den godaste fisken jag någonsin har ätit, alla kategorier. Det blir något helt annnat med smakupplevelserna när man sitter uppe på kalfjället med ljuvlig utsikt och trevligt sällskap. Det är något som alla måste pröva innan man kastar in handduken. Två timmar senare kommer vi trötta och svettiga fram till homepool, och det rådde inga tviel om saken utan alla slängde sig ner i Jokken och svalkade sig efter strapatsen på fjället.
Dag tre koncenterade vi oss på fisket i jokken. Där hade vi ett grymt sightfiske på röding om stod bara en halv spölängd från kanten. De ratade totalt våra torrflugor så det var tunga guldskallar som gällde.Ganska snart upptäckte vi att vikten på guldskallarna var mest avgörande, inte nödvändigtsvis mönstret. Jag fiskade med en phesant-tail med guldskalle. Jag kastade flugan ca 3 meter uppströms fisken för att den skulle få tiden att sjunka till rätt djup. Jag följde nymfen med blicken, såg den vita fläcken som blottas när rödingen öppnar munnen, rödingen stängde munnen och jag gjorde mothugg. Krokad! Sen bar det av. Rödingen bjöd upp på en riktig kamp. (Bild på mig o röding) Det är en händelse som för alltid kommer ha en speciell plats i mitt minne. 
Dag fyra utforskade vi jokken nedströms och fisket var tyvärr lika segt där, tills vi hör Lukas svärandes och brottandes med viden på andra sidan jokken. Ut kommer han, nöjd som ett barn på julafton med två harrar i en klyka, den ena runt kilot. Han hade hittat en liten bäck som man kunde hoppa jämmnfota över och som höll grov harr, mycket av det dessutom. Direkt dyker vi in i vide-helvetet och kommer snart fram till bäcken där man ser stora harrar vaja i strömmen över den ljusa bottnen. Tyvärr får inga gäster någon harr, men jag tar en på ca 35-40 cm. Vi planerade att fiska där efter lunch, men det blåste upp och det blev inget fiske där för mig något mer. Senare på kvällen fiskade vi lite i röding höljan och Lukas fick en runt 35 cm och jag tappade in lite större, och tyvärr så tappade Helmut en ganska fin röding som stack iväg med hela fluglinan och några meter backing, men tyvär så gick den runt en buske i vattnet och slet sig. På morgonen dag fem var det tyvärr dags för hemfärd för min del, och början för Erik, som skulle guida resten av veckan. |
| Lukas funderar.... |
 |
| Sveriges Vackraste fisk. Ingen diskussion |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar