Test av Barrio-flyline GT140 #5

Barrio är ett ganska okänt märke för de flesta flugfiskare, men de får fler och fler anhängare runt om i flugfiske-Sverige. Det var genom Magnus Toth på MSX som jag fick tipset om att pröva denna lina för långdistansfisket. Den har en ganska unik tapering då den har en Belly på 25 fot och en baktapering på 55 fot. Detta gör att den beter sig ganska likt en vanlig Wf-lina på korta distanser, men man kan med lätthet bära mycket lina i luften. Med ett pris på 250 sek med frakt och allt från England så kändes det som att det var värt att pröva!



Kvalitén på linan känns mycket bra, det är en mjuk och följsam lina med nästan inget minne alls. Men det är för tidigt att säga om den håller i det långa loppet. Nu har jag fiskat med linan en dag och varit ute på gräsmattan och prövat den med både LOOP evotec mf #5 och ett SAMEO mf #6. Man får lite olika egenskaper med de olika spöna. Jag skulle säga att med LOOP spöt så har man den bästa fiske-kombinationen och med SAMEO spöt har man den bästa långkastar kombinationen, tack vare att man kan bära mer lina i luften. Vad gäller presentationen så var den helt perfekt! Tack vare den långa taperingen så landade den mjukt som en fjäder varje gång.


Men är man ute efter en lättkastad lina så ska man nog kolla på de andra Barrio-linorna, för jag upplever att man måste vara en ganska god kastare för att hålla reda på linan i luften. Jag fick lätt Tailing-loops innan jag lärde mig hur man skulle hantera linan.


Verkar det intressant kan jag verkligen rekommendera att handla där. Kanon service, och linan landade i lådan efter bara tre postdagar! http://www.fishingthefly.co.uk/barrio-fly-lines.html

Reflektioner kring mitt livs mest händelserika sommar.

När jag skriver detta sitter jag på ett sj-tåg på väg till Stockholm och reflekterar över tiden som har gått. Det känns som igår som jag klev av tåget i Kiruna för första gången och blickade ut över gruvan som driver hela staden. Nu har det gått mer än en månad sen dess och jag ångrar ingenting! Det har varit en mycket utmanande tid med många nya lärdommar. Jag har lärt mig att jag klarar av att jobba i 17,5 timmar utan lunch. Jag har lärt mig att jag var stresståligare än vad jag någonsin hade trott och att man inte ska dricka vatten ur en bäck som kallas för skitabäcken.

Fisket har varit riktigt bra, dom gångerna man hann med att fiska det vill säga. jag har fått upplevelser som jag kommer bära med mig länge. En av dom var när Jon tog mig på en flygtur utan dess like. Han dunkade Top Gun i högtalarna och flög i på låg höjd nere i en bäckravin i 120 knop, det är inte något man glömmer i första taget. Eller när vi sight-fiskade med EC´n (Helikoptern) och satte ner den vid sjön och fiskade upp några rödingar till maten. Eller på guidningen när vi sight fiskade på rödingar och man tillslut såg en röding stiga mot kundens Mickey Finn, det var hans livs första röding och vi såg allting. Det är vid tillfällen som dessa som man får nypa sig i armen för att se om man inte ligger i sover i en kall lägenhet i Deje. Eftersom jag aldrig vaknade så antar jag att jag faktiskt har varit med om alla dessa häftiga upplevelser.

 Sen fanns det naturligtvis mindre häftiga upplevelser, om jag ska uttrycka det milt. Som dagar när man inser att man suttit 10 timmar i en minibuss och kört cirka 60 mil under dagen. Men nästan alla kunder har varit nöjda och glada hela tiden, och det gör att dagarna blir ganska mycket roligare. Men det jobbigaste är när det är strålande sol, vindstilla och man kör ut gäster till Helikoptern, man vill bara hänga med, och det är mer än en gång man har frågat om det finns en plast över i helikoptern. Men utan trevliga kollegor finns det inget jobb som är kul, något som inte har varit ett problem på Arctic Heli. Alla har varit trevliga och lättsamma och har inte varit rädda för att bjuda på sig själva, något som gör att man mer än gärna kommer tillbaka.  Jag har nu sagt hej då till Mikko och Sofia och lämnat Mattarahkka, men inte för sista gången.

Och för att låna kära Arnolds uttryck: I´ll be Back!

första guidningen bland aggressiva lämmar och galna renar.

En av många fina Röding-Kvällar

Många tror att jobbet som guide handlar om att fiska hela dagarna och få betalt för det dessutom, men de kunde inte ha mer fel (Trodde jag, innan jag träffade veckans gäster) När man jobbar om guide så tar man hand om allt runt om kring fisket. Mat, kaffe, tält, packning är saker som måste göras. Sen när allt detta är avklarat kan man följa med till vattnet och guida gästen till drömöringen. Och om gästen tillåter så får man göra några kast själv, men man ska absolut inte ta den största fisken. Guiden Lukas måste ha sovit på den lektionen för det första han gör är att dra en öring på 1,5 kg.

På söndagen flög jag och Lukas ut några timmar innan gästerna kom dit för att sätta upp tält och göra i ordning lägret. Det verkade inte helt lovande, för vi såg varken vak eller något insektsliv att tala om. Efter några timmar hör vi det bekanta ljudet av en röd EC120 som dundrar över kalfjället. Det är Liza som kommer med de tre gästerna vi ska guida under veckan. Fredrik, Dennis och Helmut visar sig vara ett härligt och sympatiskt gäng som under veckan visar sig vara varje guides dröm gäng. Redan efter en timma fick jag order från Helmut att börja fiska. När man får den ordern är det inget att bråka om, så då var det bara att börja fiska. Men fisket var segt. Riktigt segt. Det tog ända fram till kvällen, när vi hade förflyttat oss till en närbelägen sjö för att fiska röding som den första fisken kom upp. Men om den fisken kan räknas kan diskuteras. Det var jag som fick den på en liten torrfluga som låg alldeles stilla på vattenytan och jag lyckades med konststycket att kroka den i ryggen med en torrfluga i storlek 16. Helt otroligt. Och efter den fisken hette jag inte Kalle längre, utan då hette jag ryckfiskaren, något om jag gärna bjuder på. Det var först på den andra kvällen som det lossnade och alla kunderna fick minst en röding i strömmen. Efter det så var stämningen på topp och middagen och jag förstod att det skulle bli en bra vecka, oavsett hur fisket skulle te sig.

Dag två sken solen från en klarblå himmel, så packade vi ihop fiskeutrustningen och vandrade två och en halvtimme till en rödingsjö lite längre bort. Vägen till fiskesjön var som vanligt alldeles för lång och svettig. Men tillslut var vi där och det visade sig att även rödingen var där. Vi hittade ett litet utlopp i sjön som det stod stora stim med rödingar. Det stod säkert 20-25 rödingar i utloppet och mumsade på allt som strömmen förde med sig. Där hade vi ett kanonfiske där man med lite samarbete kunde fiska effektivt om den ena satt uppe på höjden alldeles intill och pejlade fisk och sen styrde fiskaren till fisken.

En incident som gjorde att mitt smeknamn som ryckfiskaren höll i sig ännu mer, var att jag hade haft ett rödinghugg som slet av tafsen och rubbet.Naturligtvis var det den sista flugan i det mönstret (Bloody Mary med guldskalle) jag hade. Lite bitter över tappad fisk och tappad fluga föortsatte jag att fiska utan större lycka. Lite senar får Dennis på en skaplig fisk på en lika dan fluga som jag tappade. När fisken kommer närmre land hör jag Dennis ropa"Den är felkrokad i ryggen! " HA! Tänkte jag, nu är jag inte ensam om att bli kallad ryckfiskare. Men där fick jag när det visar sig att flugan visst sitter i munnen och flugan som sitter fast i fiskens rygg är samma fluga som jag tappade en kvart tidigare. Inget man är vidare stolt över, men shit happens!  Sen åt vi en utsökt rödinglunch över öppen eld för att orka den långa marschen hem till basecamp. Den rödingen var utan tvekan den godaste fisken jag någonsin har ätit, alla kategorier. Det blir något helt annnat med smakupplevelserna när man sitter uppe på kalfjället med ljuvlig utsikt och trevligt sällskap. Det är något som alla måste pröva innan man kastar in handduken. Två timmar senare kommer vi trötta och svettiga fram till homepool, och det rådde inga tviel om saken utan alla slängde sig ner i Jokken och svalkade sig efter strapatsen på fjället.                                           

Dag tre koncenterade vi oss på fisket i jokken. Där hade vi ett grymt sightfiske på röding om stod bara en halv spölängd från kanten. De ratade totalt våra torrflugor så det var tunga guldskallar som gällde.Ganska snart upptäckte vi att vikten på guldskallarna var mest avgörande, inte nödvändigtsvis mönstret. Jag fiskade med en phesant-tail med guldskalle. Jag kastade flugan ca 3 meter uppströms fisken för att den skulle få tiden att sjunka till rätt djup. Jag följde nymfen med blicken, såg den vita fläcken som blottas när rödingen öppnar munnen, rödingen stängde munnen och jag gjorde mothugg. Krokad! Sen bar det av. Rödingen bjöd upp på en riktig kamp. (Bild på mig o röding) Det är en händelse som för alltid kommer ha en speciell plats i mitt minne.

Dag fyra utforskade vi jokken nedströms och fisket var tyvärr lika segt där, tills vi hör Lukas svärandes och brottandes med viden på andra sidan jokken. Ut kommer han, nöjd som ett barn på julafton med två harrar i en klyka, den ena runt kilot. Han hade hittat en liten bäck som man kunde hoppa jämmnfota över och som höll grov harr, mycket av det dessutom. Direkt dyker vi in i vide-helvetet och kommer snart fram till bäcken där man ser stora harrar vaja i strömmen över den ljusa bottnen. Tyvärr får inga gäster någon harr, men jag tar en på ca 35-40 cm. Vi planerade att fiska där efter lunch, men det blåste upp och det blev inget fiske där för mig något mer. Senare på kvällen fiskade vi lite i röding höljan och Lukas fick en runt 35 cm och jag tappade in lite större, och tyvärr så tappade Helmut en ganska fin röding som stack iväg med hela fluglinan och några meter backing, men tyvär så gick den runt en buske i vattnet och slet sig. På morgonen dag fem var det tyvärr dags för hemfärd för min del, och början för Erik, som skulle guida resten av veckan.

Lukas funderar....

   var näring för själen att vara där uppe. Man åt när man var hungrig och sov när man var trött. Dyngnets timmar saknade ganska snart betydelse och man lät kroppens naturliga rytm ta vid istället. Man får ett perspektiv på dagens samhälle där man tröstlöst harvar på i vardagslivet för att kunna betala räkningarna i slutet av månaden. Och jag förstår helt de individer som har valt att leva ett simpelt liv på naturens villkor, långt bort från konsumtionssamhällets skoningslösa tempo som har ruinerat många människor liv. Ge inte människor piller för sina psykiska och fysiska problem, köp dom en resa av Mikko på ArcticHeli istället, sen är man frisk!

Sveriges Vackraste fisk. Ingen diskussion

P.s Angående titeln "aggresiva Lämmlar" så var det kaxiga lämmlar, stora som marsvin över allt som hade någon form av storhetsvansinne, för dom trodde garanterat att dom var störst och farligast på fjället. D.s